Den 18 februari 2006 skulle Ted Gärdestad ha fyllt 50 år.
– Han var en lycklig person på många sätt, men drabbades av en sjukdom. Han betydde oerhört mycket för mig. Det var åtta års skillnad mellan oss, men han var en klok person som jag såg upp till. Han gav mig många filosofiska råd, livsråd och dessutom var han så himla livsglad. Han älskade livet. Det var därför som själva sjukdomen var så svår att ta. Han tog aldrig till sig den. Ted accepterade aldrig sin sjukdom.
Hur var det att leva med Ted när han mådde som sämst?
– Man ville ta hand om honom ännu mer. En människa, oavsett sjukdom, är en människa, som vill bli omhändertagen och älskad, som har samma behov. Det var jobbigt och stressigt och tog på själ och kraft, men vi kom samtidigt väldigt nära varandra.
Under hela Ted Gärdestads karriär skrev Kenneth texterna och Ted skrev musiken. De hade en tät relation, som bröder och som professionella musiker. Man kan beskriva dem som ”tvillingsjälar”.
– Ja, det kan man påstå. Vi hade en omtanke om varandra som band ihop oss. Det berodde på skillnaden i ålder. Jag lärde mig tidigt att ta hand om Ted. Han blev beroende av mig för jag var alltid hans väskbärare oavsett om det handlade om tennis eller musikinstrument. Jag kände en särskild broderskärlek. Ted var alltid vänlig och brydde sig. Vi hade ett gott samarbete.
Efter skivan ”Stormvarning” 1981 försvann han från popscenen. Han sökte sig bort från artistlivet och idolskapet och försökte hitta sig själv. Sökandet ledde fram till den religiösa rörelsen Bhagwan. Ted började meditera och bytte namn till Swami Sangit Upasani.
– Jag tror att tiden i Bhagwan påverkade honom negativt, även om han själv bara gav sig hän åt själva meditationen så var det ju saker runt omkring som styrde honom.
Brorsan Kenneth märkte att hans bror hade förändrats av tiden i Bhagwan. Ted kämpade mot sina upplevelser av röster i huvudet, som han beskrev som onda makter som jagade honom dygnet runt. Ted hade också påverkats av Aidsepidemin som hade börjat spridas under 80-talets första år. Han bar vita plasthandskar för att inte bli smittad av hiv.
– Han kom till mig i Boston där jag studerade en gång. Då hade han varit i Oregon i Bhagwanlägret och han hade bacillskräck. Vad som hade hänt var att Aidsepidemin hade börjat rulla. Det var 1985. Han hade vita plasthandskar på sig för att skydda sig mot smitta. Det var något som man förespråkat i Oregon, att man skulle skydda sig oerhört hårt mot det här. Det var ett onormalt beteende för hans del. På något sätt hade de fått honom att tro att det var så man skulle bete sig. Han gjorde aldrig någon kritisk granskning av det. Någon slags indoktrinering fanns det i Bhagwanrörelsen, tror jag.
En rad olika faktorer påverkade Ted Gärdestads psykiska hälsa negativt. På 80-talet var ryktena och uppgifterna om Ted och Bhagwanrörelsen många, bland annat att han skulle vara den så kallade 33-åringen, som var misstänkt för Palmemordet. Det påverkade den känsliga och då bräckliga och labila Ted och hans omgivning.
– Han var i ett sökande efter sig själv, hade börjat meditera, tagit sig in i Bhagwanrörelsen för meditationens skull, inget annat, sa han själv, men han fick ju ta emot den starka kritik, fientlighet och opposition som fanns mot Bhagwanrörelsen i Sverige och han blev en slags ställföreträdande förespråkare för rörelsen och det tog ganska hårt faktiskt. När det gäller Palmemordet så gick det obehagliga rykten om att han var 33-åringen och det var rykten som både hans barn och vänner till oss fick höra och de började tvivla, vilket var helt obegripligt. Det satte honom i en slags kris, för han hade börjat bli labil och hade bacillskräck. Han var hos mig i USA. Något hade förändrats hos honom, det här var droppen. Han kunde inte skilja på verklighetens ondska och den ondska som eventuellt fanns i hans huvud, Det blev utsuddat och det gjorde att han inte kunde eller behövde söka hjälp. För så var verkligheten. Det fanns faktiskt onda makter i hans värld. Om man hade nyckeln till hur en psykisk sjukdom kan uppkomma och hur man ska ta hand om den hade vi väl klarat oss bättre här i världen. Vad som bidrog till hans sjukdomsbild var att han fick en slags förföljelsemani och omständigheter runt omkring gjorde att hans misstankar bekräftades i vissa fall, det vill säga skillnaden mellan verklighet och fantasi suddades ut, det gick inte att dra någon gränslinje där.
Han kände sig jagad av onda makter och hörde röster i huvudet!
– Ja, det var ju så han beskrev det. Han sa också; Kenneth, kan du tänka dig hur det är att leva med rösterna och ljuden som pågår 24 timmar om dygnet. Problemet är att sjukdomen är så fylld av skam och det är ju det som är den andra delen av varför jag berättar det här, att få bort skammen kring sjukdomen, den psykiska ohälsan.
Ted Gärdestad fick psykiatrisk hjälp och gick på mediciner, men under den tid han levde pratade familjen aldrig om diagnoser.
– Under den tid Ted levde pratade vi aldrig om det. Vi gav aldrig någon egen diagnos. Självklart förstod han att det var någonting som inte var helt, men han accepterade inte sin sjukdomsbild, men den dagen han insåg den tog han livet av sig. Den dagen Ted dog ringde den läkare han hade och då frågade jag var det var för något och då sa han att det var någon slags schizofreni. Det är ett ord som är bemängt med en massa fördomar. Det leder tanken åt olika håll. För tio år sedan hade väl den tanken mjukats upp, men många trodde fortfarande att man var en dubbelperson, en sorts Dr.Jekyll and Mr. Hyde, men så var det ju inte. Det handlar ju inte om det. Det finns olika typer av schizofreni. Det är ju en slags samlingsbild av det, men den är fortfarande så svårt att mina föräldrar inte accepterar det som en diagnos, därför att de är fyllda av den skam jag pratar om. De är rädda för att det speglar över på upplevelsen av Ted som person.
I de sämsta av stunder kunde Ted Gärdestad slå sönder inredningen där han bodde. Brorsan Kenneth försökte möta sin lillebror genom att föra över samtalet på någon positivt.
– Han blev våldsam mot sin omgivning. Han kunde slänga saker, slå i väggar, dunka handen i väggen. Han slog sönder mycket, bland annat sina skivor. Han gjorde också illa sig själv och ville på något sätt ha något annat att peka på än att han var psykiskt sjuk, något fysiskt. ”Det är därför jag inte kan spela”. Det enda man kunde göra var att försöka lugna ner honom och skapa en dialog så att han hade någon annan än rösterna att tala med. Jag försökte mildra effekterna av de ”onda makterna” och föra in samtalet mot något mer jordnära som att ”det är hockey på TV ikäll” eller ”DN-galan ska börja eller OS”.
Han var våldsam mot dig också, eller hur?
– Ja, han tog struptag på mig, men han släppte till slut, det var en oerhört obehaglig upplevelse på många sätt.
Kenneth Gärdestad berättar att familjen gjorde allt för att hjälpa Ted och säger att han aldrig känt någon skuld och har inte frågat sig själv om han kunde ha gjort mer.
– Nej, faktiskt inte. Hela familjen ställde upp för honom. Vi kunde som människor inte ha gjort mer än vad vi gjorde.
Vad betydde det för Teds psykiska hälsa, känsloliv och identitetsutveckling att han slog igenom så tidigt?
– Det kan ha haft betydelse. Han fick ju inte en normal uppväxt. Han sa själv att han började jobba och tjäna pengar när han var 15 år och tyckte att han aldrig hade semester. Det var bara jobb hela tiden. Så någonstans började han sen söka sig själv Han berättade en gång att han hade träffat folk som undrade var han hade varit någonstans för att de inte sett honom på TV. Då fick han en upplevelse att personen Ted eller artisten Ted bara fanns när man såg honom på TV. Människan Ted Gärdestad var på något sätt borttrollad i sammanhanget och inte existerade och då kände han det här väldigt frustrerande, att själva stjärnstatusen, artisten var en anonym figur som inte hade med honom att göra och då ville ha söka sig bort ifrån det, lämna artisteriet och finna vem han själv var.
Han sa en gång: De säger att de vet vem jag är när jag inte ens vet det själv.
Vad kan man göra om man har en anhörig som mår dåligt?
– Man måste göra något, vara öppen för samtal. Jag har aldrig sagt nej till frågor. Man får ett stort ansvar för andras liv och man kan inte fly från det. Man måste hjälpa till för att göra något i den här världen och livet. Man kan inte fly undan det ansvaret. Man måste fortsätta att älska den som är sjuk. Det viktiga är att få bort skammen. Vi måste ändra på attityder. Vi gjorde allt vi kunde och kunde inte ha gjort mer än vi gjorde.
Kenneth Gärdestad har skrivit en bok om sin bror, om hur han kom fram som artist och om den svåra tiden då Ted var sjuk. Han håller föreläsningar om musiken som han och Ted skapade och han åker under våren ut och pratar om Teds sjukdom för han tycker att det är viktigt att prata om Ted.
– Visst är det en bearbetning och man skulle kunna tro att man blir fri då, men så är det inte. Man river upp sår Viss befrielse var det att skriva boken, men det var många gånger med gråten i halsen många gånger.
Den 18 februari skulle Ted ha fyllt 50 år. Ted blev 41.
Reporter: Fredrik Blomberg, Sveriges Radio P4 Sörmland, Eskilstuna fredrik.blomberg@sr.se
♪ ♫♪ ♫ ©Teds Universum 2003-2023 ♪ ♫♪ ♫